När staten skyddar staten – min recension av Sveriges rättsväsende
Min recension av Sveriges domstolar och rättsväsendet är brutal: systemet fungerar pinsamt dåligt när staten själv har gjort fel.
I mitt fall visar statens egna handlingar att Kronofogden genomförde exekutiva åtgärder uteslutande mot tredje mans egendom. Det finns inget lagstöd för verkställighet uteslutande mot egendom som inte tillhör gäldenären. Ändå genomfördes åtgärderna, upphävdes senare, och därefter vägrade staten full faktisk återgång, rättelse och neutralisering.
Detta är inte en tolkningsfråga. Det är kärnan: staten använde exekutiv makt där verkställighetsobjekt saknades.
Efter det ursprungliga felet har staten inte bara vägrat rättelse. Staten har även vägrat mig effektivt rättsmedel. Skadestånd är också ett rättsmedel. När staten orsakar skada genom myndighetsutövning ska den enskilde kunna få en faktisk, kontradiktorisk och materiell prövning av skadeståndsansvaret.
Det har inte skett.
I stället har jag under sex år mötts av avvisningar, nekade prövningstillstånd, formalia, passivitet och beslut där kärnfrågan undviks. Domvilla och resning stoppas med formella formuleringar. Överklaganden stoppas genom nekat prövningstillstånd utan särskild motivering. Klagomål till JK, JO och andra instanser leder inte till effektiv rättelse. När staten sedan stäms för felen stoppas målet utan stämning och utan kontradiktorisk sakprövning. När detta överklagas stoppas det igen genom nekat prövningstillstånd.
Problemet är därför dubbelt:
Först verkställde staten utan lagstöd uteslutande mot tredje mans egendom.
Sedan blockerade staten vägen till rättelse, återgång och skadeståndsprövning.
Det svenska rättssystemet ser starkt ut på papperet. Men när staten själv är den som gjort fel blir systemet slutet. Staten hänvisar till staten. Myndigheter hänvisar vidare. Domstolar undviker sakprövning. JK agerar både i statens intressesfär och som central instans för skadestånd mot staten. Den enskilde hamnar i en rättslig rundgång där ingen instans tar ansvar för helheten.
Detta är inte rättssäkerhet. Det är rättsmedelsvägran.
Min erfarenhet är att svenska domstolar är effektiva när staten kräver något av medborgaren, men svaga när medborgaren kräver ansvar av staten. När medborgaren gör fel driver systemet på. När staten gör fel löses ansvaret upp i processhinder, snäva tolkningar och beslut utan verklig motivering.
Jag har inte bett om särbehandling. Jag har begärt sakprövning.
Om staten får verkställa utan lagstöd mot tredje mans egendom, vägra återgång, vägra rättelse, vägra radering, vägra skadeståndsprövning och därefter skyddas genom formalia, då är problemet inte en enskild handläggare. Då är problemet systemiskt.
Efter sex år är min slutsats klar:
Sveriges rättsväsende skyddar staten bättre än det skyddar den enskilde mot staten.






